Du får lära dig leva med dina smärtor, sa sjukvården. Jag fixar det, sa Hannu Timonen.
-Jag fick mitt liv tillbaka, säger Susanne som slängt mediciner, sover på nätterna och skaffat nytt job!
Susanne Nehvonen i Göteborg var bara 33 år när hon fick sin diagnos, fibromyalgi. Det var elva år sedan.
-För mig var det skönt att få veta vad det var. Men någon hjälp fanns ju inte att få, säger Susanne.
Hennes besvär började redan i tonåren. Inte så kraftiga och inte så ofta men hon minns att hennes föräldrar ofta skojade om att hon var född trött. Lat och trött. Med en galopperande värk i framför allt handleder och knän.
-Smärtan var jobbig, men tröttheten värst. Jag var aldrig utvilad. Vad jag än skulle göra så kändes det som jag först skulle hoppa över ett två meter högt plank. Tröttheten var förlamande.
Intensiv smärta
Den utlösande faktorn för den svåra värken som Susanne fick som vuxen var en muskel- och seninflammation som hon drabbades av när hon arbetade i produktionen på Arsta. Smärtan blev värre och hon började slussas runt i sjukvården. Hon fick sin diagnos 2000 och blev bara sämre, sjukskrevs i ett år men kunde aldrig komma tillbaka på heltid. Dessutom tvingades hon ta antidepressiva läkemedel för att kunna sova.
-Man letar desperat efter hjälp, jag ville så gärna komma tillbaka till jobbet på heltid, bli frisk, säger Susanne och berättar att hon då läste om en annan kvinna i Göteborg som blivit botad av manualterapeut Hannu Timonen från Finland. Hon hade precis som Susanne fått veta av sjukvården att det tyvärr inte fanns något att göra.
-Jag ringed Hannu och han sa: ”Inga problem, jag fixar detta”. Så jag bokade hotel och flög till Åbo.
Susanne la sig på massagebänken för sin första behandling. Hannu satte tummarna i ryggslutet och drog hela vägen upp till nacken. Det gjorde så ont, värre än en förlossning, minns Susanne, som morgonen därpå vaknade med blåmärken på ryggen. Men hon upptäckte också att hon glömt ta sina antidepressiva tabletter men at thon trots det hade sovit gott hela natten. Något sådant hade aldrig inträffat förut. De hade kommit överens om fyra behandlingar men Susanne blev förkyld och fick flyga hem efter tre.
-Jag var då nästan helt värkfri. Min man mötte mig på flygplatsen när jag kom fylld av energi och med ett brett leende. Hans första kommentar var;”Om detta bara håller sig en vecka så är det värt varenda öre!”
Tänker på sig själv
Detta var i februari och från oktober det året har Susanne arbetat 100 procent.
-Jag tyckte att jag mådde bra tills året därpå då jag fick en dubbelbehandling av Hannu igen. Efter det så insåg jag att jag hade mått bättre men nu blev jag riktigt bra! Jag stretchar några minuter varje dag, det är A och O enligt Hannu. Jag lyssnar på min kropp väldigt noga för jag vet att om jag slarvar för mycket kommer jag få ont igen. Jag är lite mer egoistisk, har bytt jobb och tänker på mig själv. Jag vet att allt påverkar sjukdomen, stress, familj, tungt job med mera.
-Men i dag orkar jag jobba heltid, fixa i trädgården, laga middag och umgås med familjen. Och allt detta på en och samma dag och utan att ligga utslagen flera dagar efteråt. Snacka o matt få sitt liv tillbaka.
Flera av Susannes vänner har sedan dess också besökt Hannu för olika besvär som musarm och tennisarmbåge. Själv önskar hon att fler, unga i synnerhet som fått beskedet från sjukvården att det inte finns något att göra ska följa hennes exempel. Alla kanske inte blir så bra som jag men om man bara kan bli bättre så är det ju en jättevinst.
Allas veckotidning nr.24/2012 (7. juni) Sverige