Var 20:e medelålders kvinna lider av sömnlösa nätter och smärta beroende på fibromyalgi. Lea T. insjuknade när hon var 46 år. Sjukdomen berövade henne hennes arbetsförmåga, gjorde henne deprimerad och tvingade henne att sälja sitt företag. Nu, 16 år senare, har smärtan varit borta så länge som tre år.
Smärtan försvann efter 13 års lidande
Lea T. från Åbo började år 1985 började känna svår smärta i sina vrister, knän, handleder och axlar. På den tiden hade ingen hört talas om fibromyalgi.
– Jag gick i fysioterapi och tog värktabletter men ingenting hjälpte egentligen, minns Lea. Nätterna var svåra. Jag sov bara korta stunder i gången och vaknade med en gnagande smärta, jag steg upp och gick omkring och tog mer värktabletter. Smärtan var värre än tandvärk och fortsatte oupphörligen dag efter dag. På morgnarna var jag så omtöcknad som en person som har sovit lite och tagit många piller möjligen kan vara. Att gå till arbetet blev svårt, fastän jag som egenföretagare alltid har tyckt om mitt arbete. Jag var inte effektiv längre.
Lea uppsökte många olika specialister men hennes tillstånd begreps inte. – En reumatolog vräkte ur sig att jag bara inbillade mig all denna smärta; att problemet egentligen fanns mellan mina öron!
Förvärrad smärta, för vilken det inte tycktes finnas någon bot eller något förstående, började drabba Leas psyke. En livlig och hårt arbetande kvinna, som drev en framgångsrik klädaffär, blev deprimerad.
– Under våren 1991 var jag helt utsliten och min familj började bli orolig. Jag grät hela tiden och barnen undrade varför mamma var så utmattad. Under sommaren måste jag sälja firman. Att sälja var ett svårt beslut. Lea hade haft affären i 12 år, och den yngsta av hennes tre döttrar arbetade där. Både moderns och dotterns framtidsplaner raserades plötsligt. – Jag måste ta beslutet att sälja. På den tiden kunde inte min 20-åriga dotter ta på sig ansvaret för affären och en ekonomisk depression var på gång, fortsätter Lea. Mamma grät, och det gjorde hennes dotter också.
Deprimerande och lättande diagnos
Samma sommar som Lea sålde sitt företag blev hon äntligen diagnostiserad genom smärtpunktstestning. Efter sex års lidande var diagnosen svår fibromyalgi för vilken det inte fanns någon bot. – Å ena sidan gjorde den kunskapen mig deprimerad, men å andra sidan var jag lättad av att slutligen veta vad det var för fel på mig.
Nästa sommar gick Lea på rehabilitering i tre veckor på FPA:s bekostnad. Hon gymnastiserade och följde helt instruktionerna men kände ingen lättnad.
– Då började det verkligen gå mig på nerverna. Jag kunde inte arbeta och ingenting hjälpte. Jag försökte muntra upp mig själv genom att lära mig trädgårdsodling men det var inte tillräckligt. Jag måste gå till en psykiater. Äntligen, psykiatern var den första som insåg att Lea inte kunde arbeta och rekommenderade sjukledighet. – Han fick mig att tro att depressionen var en följd av värken och besvären, och inte tvärtom. Lea beviljades pension. Hon sökte lindring för smärtan och när hon gjorde det konsumerade hon stora mängder Burana. – Inget av de högt specialiserade läkemedlen som skrevs ut av läkarna hjälpte, men lyckligtvis gav Burana mig lite lindring. Jag tog två till tre tabletter om dagen, på 600 mg, ibland t.o.m. 800 mg.
Medan hon levde på värktabletter försökte sig Lea på allt tänkbart. Hon tog bort sina amalgamfyllningar, åt medel som renade och vitaliserade hennes kropp, köpte en speciallampa med klart sken, besökte en kiropraktor och gick på irisdiagnos. Tills hennes dotter visade henne en lokal tidning hösten 1998.
Ett nytt liv
– Det fanns ett meddelande på två rader i den tidningen, där någon tackade den manuelle terapeuten Hannu Timonen för att han botat hennes fibromyalgi. Lea har sparat tidningen eftersom den bidrog till att hon botades – efter 13 år av smärtor.
– Jag var mycket pessimistisk när jag gick till Timonens mottagning, fastän jag talat i telefon med den person som tackat Timonen i tidningen. Jag tänkte bara att jag kan väl försöka med detta också. Men smärtan försvann på behandlingsbordet!
Nu skrattar Lea glatt, fast behandlingen som sådan var smärtsam. Efter första behandlingsomgången såg till och med hennes man skräckslaget på hennes blånade kropp. – Fastän behandlingen var smärtsam kändes den bra. Och mitt tillstånd förbättrades efter varje behandlingsomgång. Vid den femte behandlingen hoppade jag exalterat upp och ner. Se på mig, jag är frisk. Ingen mer smärta!
Lea var fortfarande inte säker på att sjukdomen slutgiltigt hade besegrats. Men nu då nästan tre år har gått sedan den sista behandlingen kan hon sova om nätterna utan smärta. – Det är möjligt att samma behandling inte är effektiv för alla, men den öppnade ett nytt liv för mig, skrattar Lea.
När hon ser tillbaka på åren med sjukdomen så var inte smärtan det värsta, utan vart den ledde:
– Att ge upp mitt företag var särskilt smärtsamt. Jag har alltid varit aktiv och mitt företag var mitt hjärta och min själ. När det livet tog slut, vilket inte var mitt fel, och läkarna bara sade att problemen fanns i mitt huvud? Ännu idag drömmer jag om att organisera marknadsföringen eller ha en rea. Att jag fick ge upp allt tar fortfarande ont.
– När jag fick diagnosen fibromyalgi tröstades jag av att det inte skulle innebära någon permanent skada. Jag fick bara rådet att leva med smärtan. Det är mycket svårt att lära sig att leva med det slagets smärta! Nu kan jag verkligen njuta av ett liv utan smärta.
– Vad annat lärde sjukdomen mig? Tja, åtminstone trädgårdsskötsel! Vår gård blommar i regnbågens alla färger, liksom vår sommarstuga också gör. Och hur är det med balkongen på vår semesterlägenhet under vår vintersemester? Det första vi gör är att skaffa blommor dit, förstås!
Me Naiset 37/2001