Lojobons Merja Kaarlenkaskis (41) förbättring låter som ett stort mirakel. Hennes symptom försvann som genom ett trollslag hos manualterapeut Timonens mottagning. Prövningen började under hösten 1999. Den hårda stressen kändes först av som huvudvärk, men snart började också rygg, armar, ben och ögon värka. Smärtan förvärrades från dag till dag. När det var som värst föreföll livet vara en utdragen mardröm, som man bara försökte klara sig igenom minut för minut. Hälsocentralläkaren tog alla möjliga prov, föreskrev fysioterapi och gav akupunktur, men ingenting fungerade. Merja Kaarlenkaski besökte på egen bekostnad ögonläkare, neurolog och olika typer av fysikalisk vård, men ingenstans fanns någon hjälp att få. Till sist fastställdes diagnosen fibromyalgi vid den fysiatriska mottagningen. Resultatet av smärtpunktstestet var 17/18.
– Jag lade ut över 2000 euro under året på olika slags test och behandlingar bara för att få bli diagnosticerad en sjukdom, för vilken det enligt läkarna inte fanns någon bot. Smärtorna fortsatte som förut.
Merja Kaarlenkaski hade ingen varaktig läkarrelation, eftersom hennes läkare vid hälsocentralen byttes ut i rask takt. De egna prövningarna fortsatte däremot.
– Lymfmassagen och torrkoppningen hjälpte inte, inte heller kylbehandling. Jag kom till Heinola Reumasjukhus för rehabilitering, och där fastnade jag för sportande. Jag har alltid avverkat den fem kilometer långa resan till arbetet till fots eller på cykel, men nu utövar jag också gång med stavar, många slag av gymnastik och varje morgon mjukar jag upp mig med joggning.
– I någon mån lindrades värken av naprapaten, berättar Kaarlenkaski.
Med hjälp av starka värkmediciner lindrades värken något, och också sömnen försökte man förbättra med mediciner. Jag sov tre timmar om natten under ett års tid och jag började verkligen bli irriterad. Då jag kom från jobbet kastade jag mig utmattad ner på soffan. Jag orkade inte riktigt umgås med min egen familj, eller koncentrera mig på deras angelägenheter. Jag har alltid varit aktiv och social, men jag orkade inte längre gå någonstans eller hålla kvar kontakten med människor.
Hennes man läste i tidningen om manualterapeuten Hannu Timonens mottagning och Kaarlenkaski begav sig efter att ha köat i ett och ett halvt år till Mynämäki för att pröva på.
– Efter den första behandlingen var jag verkligen öm, men värken började så småningom avta. Jag gick till Timonen fyra gånger, en gång i veckan, och jag har sedan dess varit helt utan symptom, berättar Merja Kaarlenkaski glatt.Veckotidningen
Apu nr. 14/2003 (04.04.2003)